filosofi/poesi
El Stockholmo var väldigt fint. Speciellt från sjuttonde våningen i skatteskrapan.
Hemresan var väldigt fin den också, trots viss övertrötthet.
Vi lyssnade på ett väldigt intressant radioprogram om filosofi och det blev massor av diskussion i bilen.
Jag lärde mej bland annat att filosofi kan ses som poesins motsats.
Poesins uppgift är utvidga språket, att skapa nya meningar och ord som lämnar oss frågande.
Filosofins (hopplösa) roll är att ge oss svar på våra frågor, förklara om vår värld och hur den kan bli bättre.
Väldigt förenklat men samtidigt ganska vettigt tycker iallafall jag.
Inte för att det hade så mycket med ämnet att göra men det fick mej dessutom att tänka lite på min roll.
Min roll här, genom bloggen. Den stora frågan lyder: vad gör jag och varför?
Jag skriver texter om sådant jag tycker är fint. Jag tar bilder på sådant jag tycker är fint.
Fint, fint, fint.
Borde jag skippa finheten och börja med mer oseriösa saker? Eller sluta helt?
Den inre resan är kanske över, kärleken borde kanske istället endast upplevas, snarare än skrivas om?
Så många svåra frågor, så få enkla svar skulle man kunna säga om man gillar djupa meningar. Som jag.
Men troligtvis så kommer jag inte sluta eller ändra det jag gör, av den enkla anledningen att jag tycker det är otroligt kul och inspirerande att glida runt i bloggvärlden och hitta nya fina ord och människor.
Det må vara lite irriterande för vissa, men jag trivs verkligen med att utveckla en slags alternativ värld där känslor förenklas och uttrycks på fina sätt med fina ord och fina bilder. Det är en fin värld helt enkelt.
Jag har ingen genomtänkt avsikt med det hela, mer än att jag vill bli glad av det jag gör.
Och det blir jag, väldigt ofta. Kanske är allt frid och fröjd.
Kanske söker Poeten/Filosofen något.
Jag tycker att din blogg är jättefin! :)
Så snällt =) Tack.
Är världen fin? Är det fint med smärta? Är det fint med lögner? Är det fint med död? Är det fint med våldtäkt?
Det beror väl på hur man ser på världen. Om den ska vara fin och perfekt utan smärta kanske den den inte är levande längre. Då kanske det inte är en värld. Eller behöver man känna smärta för att leva?
Att se världen som något fint, skriva om något fint och ta fina bilder kanske gör världen finare? Eller lever man i förnekelse?
Jag tror på en balans där de fina orden krävs för att de tunga molnen ska lätta på himlen en aning
Det är lite kluvet, men självklart krävs det alltid en balans mellan bra och dåligt för att något inte ska bli naivt och fånigt.
Jag tror inte att jag bara skriver om fina saker, även om den övervägande delen handlar om sånt.
Men det är inte förnekelse tycker jag utan, precis som du nämnde, något som jag tror kanske gör världen lite finare.
Men verkligheten är att världen kan vara långt ifrån fin ibland.
Fast just därför behöver jag fina bilder och ord i min vardag som motvikt till all skit som trots allt finns.
Men inget är svart och vitt. Att hitta en balans mellan "kaos och kosmos" är ju mer eller mindre vad livet handlar om.
du får iiiinte sluta med din blogg, jag tycker den är magisk.
älskar hur du har liksom på sätt o vis fått med både poesi och filosofi i texten.
texten lämnar mej väldigt frågande, samtidigt som du förklarar hur din värld ser ut och vad som kan göra den bättre.
man ska alltid försöka göra det man älskar och älska det man gör :)
Att bli glad av det man gör är väl ändå hela poängen. Vad man än gör.
fan din blogg är verkligen FIN!
Gillar hur du skriver. Och tycker definitivt att du ska fortsätta med det du gör och så som du gör det. Det är fint! Fint är ett fint ord, haha :)
