SgtSalt

Plötsligt var sommaren så långt borta som om den aldrig hade funnits..

och du är himlen för mej varje dag.



Massor med idéer och massor med bra musik. Idag älskade jag verkligen att åka bil på kvällen.

Nu: Lyssna på denna låt kvällen lång och sedan slockna i en stökig säng. Varför orkar jag aldrig städa?

Visserligen är det rätt fint att somna bredvid ett skissblock, pennor, en gitarr och en massa notpapper.

I tanken i alla fall. I verkligheten, mest prassligt och trångt. Varför kan inte allt vara så fint som det låter?

Nåja, för min egen skull låtsas jag att det kommer vara väldigt mysigt trots allt.

för konstigt nog så tror jag att det ändå alltid finns hopp, även om det känns hopplöst.

Nu finns jag även på Flickr! (Ni kan ju iallafall låtsas att ni bryr er)
Men jag har ingen större koll på hur sidan egentligen funkar så om nån av er är medlemar, förklara gärna något som kanske kan vara hjälpande. Om ni vill/har lust och tid. Det vore snällt.
Jag har dock inte hunnit ladda upp särskilt många bilder än men jag lovar att det i sinom tid kommer fler!

Klicka på bilden för vägledning.



Jag vet att det här blev en rätt tråkig uppdatering men just nu så har jag inte tid till bättre/finare saker.
Dessutom vill jag ju göra lite reklam för min flickr annars kommer ju ingen att upptäcka den.
Men jaja annars så får ni ha en grym fredagskväll! Tack vare ändrade planer blir nog min rätt kalas. Asfint!

Lev väl.

Jag känner ibland att detta inte är min värld, inte mitt årtionde, inte min tid.

För en inte alltför lång tid sedan (alt. en evighet beroende på hur man ser det) var allt så annorlunda.

Annorlunda på ett sätt som jag skulle trivas bra mycket bättre med än det som är idag.

Det som var enkelt då, att ringa ett samtal, knacka på någons dörr eller skriva brev för hand är nu allt annat
än enkelt. Istället är sådant nu tidskrävande, komplicerat, svårt och jobbigt.

Vill vi verkligen att det ska vara så?

Jag svarar nej men känner mig ibland rätt ensam om det.

  När vi tittade bland hans gamla brev så hittade vi ett som det stod olle "med klarinetten" på.
  Hoppas han minns det och förstår kopplingen. Efter en liten stund gör han det säkert i alla fall.


 // Hej!

 Det här är Petter som var hos dig för ett tag sen.

 Bilderna jag tog blev riktigt bra och min lärare blev mycket nöjd.

 Jag har också visat upp bilderna för mina vänner och jag har fått otroligt mycket fint beröm från dom.
 Det kändes jättehärligt eftersom jag själv blev så nöjd med bilderna.

 Speciellt den bilden som nu ligger i ett brunt paket bredvid dig tyckte jag blev väldigt bra och jag hoppas
 du tycker om den du också.

 Jag tyckte det var en bra idé att rama in den och sedan ge den till dig.

 Som tack för att du ställde upp och för de trevliga samtalen.

 Det var verkligen intressant och väldigt roligt att lyssna på det du hade att berätta.
 Jag kommer alltid komma ihåg dig och det du sa.

 Hoppas du blir glad för bilden, jag tyckte den gjorde sig väldigt bra som tavla.

 Tack för allt fint.
 
 Mvh Petter //

 Räddningen.

 När höstkylan försöker råna mej på all min värme.
 När skolan försöker ta bort all kvarstående glädje från mina sommarminnen.
 När tidningen försöker övertyga mej om att världen är hård, kall och dömmande.
 När morgonen försöker ta ifrån mej de fina drömmarna om knepig kärlek och solsken.
 När verkligheten försöker övertyga mej om att du inte finns.

 Du är.

Vaknar 07.00.

Segar upp ögonlocken och ser allmänt förvirrad och trött ut.

Stiger motvilligt upp och öppnar persiennerna.

Dör av ljuset men återupplivas av vetskapen att det är skola (sådant väcker döda).

Väljer kläder, vilket nästan alltid slutar med en randig tröja.

Gör gröt och äter den, dricker ett glas juice och äter en tomat.

Går till skolan med bra musik i lurarna (t.ex. melpo mene, håkan, beatles, och dylan) 

Är i skolan, går på lektionerna (som ingen av oss lär sig nåt på) och käkar lunch.

Går hem från skolan med bra musik i lurarna (samma bra skit som tidigare)

Tar en frukt och läser serierna, debattsidan och in/utrikes.

Tänker ”åh vilken underbar, helt osjälvisk och otroligt tolerant värld vi lever i”.

Spelar lite gitarr, tecknar eller kollar bloggar och annat skoj.

Äter igen.

Gör läxor om jag har några.

Spelar mer gitarr, redigerar bilder eller skriver ner lite tankar.

Borstar tänderna och går och lägger mej (sker mellan 23.30 och 01.30).

Sover och drömmer varierande drömmar.


Repeat.


Så ser mina typiska, tråkiga, jävla skoldagar ut. Mer eller mindre exakt så.
Dagar när inget trevligt eller fint har inträffat.
Hela dagar som bara är fyllda av rutiner och slöseri med tid som kunde användas till något bättre.
Men tack och lov finns det många dagar som inte bara fylls av sådant.
Det finns dagar då det ringer på dörren och någon frågar om man vill gå en promenad,
då någon eller något får mej att skratta, då jag har inpiration ända ut i fingertopparna eller då någon skickar ett fint sms.
Utan såna dagar skulle rutinerna ta död på mej.

Hoppas det blir en sån dag idag. Hoppas något fint händer. Hoppas.


Lev väl.

När vi satt på gräset, det verkliga gräset (inte det som växte i takt med himlen) var det du och jag.
 Ingen annat och inget annan än du och jag.



Jag vet att den här bilden redan har publicerats för några månader sedan men den är så fin.
Eller bilden i sig kanske inte är så väldigt speciell men jag älskar de minnen som den bär med sig.
Vackra kvällar, vi två 17 år, sol, grönt nytt gräs och en hoppfull årstid.

Hösten är inte alls hoppfull. Den bär med sig en kall påminelse om att snö och kyla väntar.
Fy. Men det finns väl en viss charm även med den jobbiga delen av hösten antar jag. Konstigt nog.
Fast helst vill jag bara slippa gå ut överhuvudtaget och istället sitta inne med mina Tove Jansson-böcker.
Eller alternativt göra som muminfamiljen och käka en massa tallbarr och sedan gå ide.
Men allra helst så skulle jag vilja göra som Snusmumriken och dra söderut innan vintern kommer.
Det vore verkligen fint.

Jag lyssnar på regnet som faller och sitter i ett soffhörn och läser Sent I November.

"Marken var alldeles tom. Byklinorna var intagna, vedstapeln var borta.
Ingen hängmatta, ingen trädgårdsmöbel.
Där fanns ingenting av det älskvärda småslarv som brukar omge ett sommarhus,
krattan och hinken och den kvarglömda hatten och kattens mjölkfat och alla andra godtyckliga ting
som väntar på nästa morgon och gör huset öppet och bebott."

"Plötsligt var sommaren så långt borta som om den aldrig hade funnits.."

Tove Jansson skriver så otroligt fint och jag blir helt överfylld av starka känslor.
Och jag vill påstå att Snusmumriken och Muminpappan är två av litteraturhistoriens bästa karaktärer.
Men nu ska jag läsa vidare och kanske skissa ner några bildidéer lite senare.
Sedan så jag lämna denna lugna helg och fara hemåt. Åh varför går den fina tiden så fort?

I onsdags var vi i fotogruppen ute på ett grymt intressant uppdrag.
Vi hade i uppgift att åka till Överum (liten halvdöd ort i Kalmar län) och hitta en totalt främmande
person som vi skulle fråga om vi fick göra ett personporträtt av honom/henne.
I flera dagar innan var jag nervös över hur det skulle gå.
Men det gick hur bra som helst och här är en resultatet av mitt möte med Sven-Olof Andersson.



Sven-Olof Andersson, Olle, hade spelat klarinett i hela sitt liv.
Men för 10 år sedan så drabbades Olle av en hjärnblödning som gjorde att han
blev nästan helt förlamad i sin vänstra arm.
Han kan fortfarande lyfta armen men klarinetten ligger numera i en byrålåda.



Olle som ung. I mitten är det en bild på hans son och i nederkant en på hans fru



När Olles enda son var sex år gammal gick hans fru bort. Han hittade aldrig någon annan.



Men tack vare sitt spelande i Överums musikkår tog han sig genom sorgen efter sin fru ganska bra.
Här visar han en bild från när dom spelade i St. Petri kryka i Västervik.



I över två timmar satt vi och kollade igenom hans gamla fotoalbum.
En kvinna hade han extra svårt att minnas namnet på. Han försökte ett tag men lyckades inte.
Men sedan två minuter efter att vi hade bläddrat förbi sidan ropade han "Doris var det!!"
Då hade minnet kommit tillbaka.



Olle berättade att när han var liten så hade det runnit en bäck där hemmet han bor på ligger idag.



Olle pekar på en bild som en vän till honom målade för många år sedan.



Olle ser sin egen spegelbild i en spegel som han själv har gjort.
"Nu fick du säkert en bra bild" sa han efter att jag hade tagit den här.
Det tycker jag verkligen också att det blev.

Olle hade så mycket att berätta. Det hela blev nästan lite sorgligt när jag var tvungen att gå.
Men lite kul var det att han ville bjuda mej på en nubbe innan jag gick.
Fast tyvärr så hade han slut på sin sprit så jag fick lite choklad istället haha.

I nästa vecka ska jag rama in det översta fotografiet och skicka i ett paket till Olle.
Som ett tack för att jag fick vara med honom ett tag och fota honom.
Jag hoppas att han blir glad av det.

(gammal bild, ny redigering)

Man hör så mycket hemsk skit om djurhållningen.
Tänk om grisar kunde flyga. Kanske skulle deras liv vara bättre då?