a fog of memories
Broder Daniel är mitt sällskap ikväll och själv försöker jag skriva ner tankar i min dagbok.
Det är nog minst ett par månader sedan sist. Jag hoppas att det är ett gott tecken.
Utan att låta alltför nostalgisk måste jag säga att gamla dagbokssidor är bland det finaste som finns.
Så mycket patetisk skit och så många glädjefyllda meningar i ett enda block. Det är fantastiskt.
Men det fascinerar mej att allt kan kännas så annorlunda när jag läser vissa gamla rader.
Jag som person och hur jag väljer ord. Det är aldrig samma känsla när jag läser som när jag skriver.
Ändå är det samma person som har skrivit det. Att jag har förändrats de senaste åren är ett faktum.
Men det bästa med dagböcker är ärligheten. Få saker är svårare för mej än att berätta om hur jag känner
och tycker när det verkligen gäller. När det är alldeles för seriöst och så mycket kan bli fel.
Ändå lyckas ett block från bokia ta del av sådant som ingen annan får. Jag vet faktiskt inte varför.
[When We Were Winning - Broder Daniel]
. . .
fina bilder, fina ord som vanligt!
lyssnade på just den låten för sisådär 20 minuter sen när jag gick hem i gråa kalla natten. Allt blev lite finare då :)
Du skriver väldigt bra!
Ibland tycker jag att det är jobbigt att läsa någonting som jag har skrivit, både texter från förra veckan och de från förra året. Orden, de kan kännas så löjliga.
Du tar väldigt fina bilder, men det visste du nog redan.
Det är sant, och det förvånar mej att något som kändes så rätt just då kan kännas så löjligt senare.
Man förändras snabbt antar jag..
Tack.
En sak som inte betyder något från början kan med ens bli viktigare än allt annat. Jag förstår inte heller ibland hur något så litet kan innehålla så mycket känslor..
Tycker också det är himla fint med dagböcker. Men som någon skrev här uppe vågar jag knappt läsa det jag skrev för bara en vecka sedan, och det känns ibland som om det inte ens var jag som skrev det. Fast jag förstår inte dom som inte skriver dagböcker. Jag hade aldrig förstått mig på vad det är jag känner annars. Fast iofs har det gått flera månader ibland utan att jag skrivit. Och det är väl skönt att inte känna något ibland också antar jag.
Och Broder Daniel är finast. Förresten la du upp Hospital för någon dag sedan, eller kanske någon vecka sedan. I alla fall har jag lyssnat på den konstant sedan dess. Jag har aldrig lagt märke till hur bra den faktiskt är tidigare. Ville bara säga det också, och nu blev denna kommentaren till den längsta jag någonsin gjort tror jag.
Det är bra och skriva.
Jag skrev i min gamla dagbok häromdagen.
Första gången på ett halvår, fast jag har skrivit lite här och var innan. Dagboken är även sedan 2002, haha åh.
Broder Daniel är bra sällskap. Det gör lite ont att lyssna ibland, fast åt andra sidan så kan det vara lite BD som behövs för att göra så att det andra gör mindre ont. Tror jag.
Woot woot, No comment on this one. Take it east, peace :*
broder daniel <3 jag kan ha jättesvårt att läsa gamla saker jag har skrivit. Som du säger, känslan är aldrig densamma som när man skrev det. Ibland kan jag nästan typ, skämmas när jag läser nåt gammalt. Fast det är samtidigt så himla kul att se hur man förändras.
nydelig! :)
Jag tycker dagböcker är jobbigt, känner mig pressad att skriva allt bra jag varit med om varje dag. Vill spara varenda litet minne, Men det går ju bara inte. Kanske därför jag bloggar. Fast att bara skriva när man känner för det är jättebra, tycker jag.
att skriva dagbok är fint, jag har däremot inte gjort det på flera år. Jag saknar det faktiskt att bara kunna skriva av sig allt i en liten bok. Jag ska nog skriva nu. tack för inspirationen.
ja, sista stycket. precis så. så himla konstigt egentligen.
Det du skriver, låtarna du länkar och dina fina bilder får mig alltid på lite bättre humör
fin bild är du som har tagit bilden??
broder daniel är konst
likaså dagböcker.
alla små indiebarn, emopoppare, esteter och de där, de ska jämt tala om att stå upp för sig själva. om att vara äkta och att vara den man vill vara. ändå är det vi som skäms mest för vilka vi var förut.
