SgtSalt

Efter att ha sträckläst boken Det Ljusa Rummet av Roland Barthes nästan 3 gånger är jag nog lite halvt skadad av knepiga latinska termer och filosofiska tankar kring fotografi, men samtidigt är jag också ganska så tagen.
Framförallt den sista delen av boken sätter ord på så otroligt många funderingar som jag själv har haft om fotografi, till exempel varför vissa fotografier helt enkelt känns mycket starkare än andra (som på ytan kan se nästan likadana ut).

Ta bilden ovan till exempel. Om jag sa att mannen på bilden var en äldre författare som hade vunnit Nobelpriset i litteratur samt skrivit hundratals fantastiska böcker, skulle man då säga att den erfarenheten och klokheten syntes i hans ögon?
Och om jag påstod att han var obotligt sjuk och endast hade ett år kvar att leva, skulle bilden bli känslomässigt djupare?

I boken letar författaren efter ett fotografi av sin döda mor som lyckas fånga hennes personlighet i en enda bild.
Han lyckas, men blir nästan galen av att inse att det bara är en platt bild och inget mer som han tittar på och känner igen.
Det är lite fascinerande att ett fotografi kan få en att känna så mycket, och att det är så personligt.
Många kommer antagligen kolla på denna bild utan att känna något över huvudtaget, själv kommer jag alltid läsa in det som jag vet ligger bakom detta foto på min pappa.
Han är varken dödssjuk eller en nobelpristagare, men han är klokare än hundratals böcker och den bästa farsan som finns.

Jag tycker det syns väldigt tydligt.

Var ute i skogen häromdagen och hittade en vän, lite blyg men också väldigt snäll. Vi klickade såklart på direkten.

. . .

 

För några dagar sedan sålde jag min kamera. Min allra första och enda kamera. Det är med den jag har tagit mer eller
mindre alla bilder som jag har lagt upp här och som jag faktiskt känner mig nöjd med allt som oftast.
Den första bilden jag tog med den var på mina föräldrar hösten 2007 (ler fortfarande stort när jag ser den).
Den sista bilden jag tog ser ni här ovan. Det blev visst inget mer originellt än ett självporträtt i ett fönster (och den är både brusig och lite taskigt redigerad) men det var trots allt ett passande avslut tycker jag.

. . .

Det hände nåt konstigt med inlägget igår så här kommer det igen.

Då skrev jag att det precis hade slutat regna och att jag skulle baka bröd. Inget speciellt alltså.
Nu lyser solen och jag spelar gitarr, egentligen inte särskilt speciellt det heller men trevligt är det.

Peace.

. . .

En smula opassande bild kanske (med tanke på vädret utanför) men det är vad jag gillar just nu.
Jag har dessutom aldrig varit särskilt duktig på att uttrycka mig så det går hand i hand med väder och känslor.
Snarare känns det som att mina gråa bilder kommer till då jag mår som bäst (vilket stämmer finfint just nu)
och att de i färg ofta kommer till då jag känner att det är just vad jag behöver då. Lite färg i tillvaron.

Nu vill jag bara ha ledigt, är verkligen redo för att bara ge fan i att vara tvångskreativ och känna tidspress.
Tid till att bara vara, utan några större krav på att prestera är precis vad jag behöver nu.
Men det dröjer en tag tills den tiden kommer, tyvärr. Risken finns att det kommer behövas lite färgbilder för
att jag ska klara av väntan men det må så vara. Det fina kommer och det är värt att vänta på.

Mhm där har vi dagens visdomsord. Lev väl.

. . .

Det var röda fanor, Internationalen, skratt, solsken och vackra glada människor överallt.

En mycket fin första maj helt enkelt.

. . .