ah me I busted out, don’t even ask me how














Nu börjar vi om igen, sommaren och jag. Vi fick visst en dålig start tillsammans men man ska ju inte älta gammal skit.
Nu har jag storslagna planer på att bygga en flotte och tillbringa resten av sommaren där.
Iklädd halmhatt och med ett block, pennor, böcker och ett grässtrå i mungipan. Yep, dagdrömmar är det bästa som finns.

. . .

maybe tomorrow or maybe today




Idag har jag suttit och återupptäckt bra musik, film och även en bildstil. Allt flyter, som en gammal grekisk filosof uttryckte det.
Nu försöker jag hålla humöret uppe med Drake, Refused, Stones, Tallest Man On Earth och Chopin inför ännu ett sent jourpass.
Kanske får man gå hem från jobbet med glatt humör just denna kväll. Lord knows it would be the first time.

. . .

everything looks perfect from far away




Det finns vissa motiv som alltid återkommer, oavsett om motivet är originellt, speciellt eller kanske ens vackert.
Det kan vara den obligatoriska semesterbilden, alla samlade med präktiga leenden mot kameran, en bild av utsikten från det där berget man har varit på säkert hundra gånger, eller kanske en bild av hunden som gör en rolig min eller ser allmänt söt ut.
Bilden i sig är mest en dokumentation och med tanke på hur många liknande bilder som redan finns har den ju egentligen bara ett värde för den som tagit den och de som känner igen motivet.
Men det är just därför är bilden speciell, eftersom den är så personlig och totalt likgiltig för de flesta andra som ser den.
Ni tänker antagligen om bilden ovan "jahopp ännu en jävligt mesig bild på en solnedgång, tänk så originellt va!".

Själv ser jag den sjön som jag lärde mig simma i och den flyttbrygga som jag dök från första gången när jag var sju år gammal.
Jag ser en solnedgång som aldrig är sig lik, trots att jag under åren säkert hunnit se tusentals från samma plats.
Jag ser små svallvågor från en lom som simmar iväg och minns hur det alltid var lite läskigt att höra hur den ropade ut över sjön om kvällarna när man skulle sova som liten.

Kort sagt så är den här bilden ganska så mycket mer än bara en bild för mig.

. . .


writing songs that voices never share










Konsten att ta vara på de dagar som inte innefattar krav och måsten - en smula tystnad.

(Tack för ett väldigt imponerande antal boktips. Det var riktigt fint.)

. . .

one of these things first




Insåg just att jag inte har läst mer än en bok det närmaste halvåret. Inte konstigt att jag saknar inspiration.
Kan inte nån skriva några bra tips på schyssta böcker? Gärna sådant som råder bot på kronisk brist på motivation.
Men allt möjligt mottages med stor förtjusning och ett relativt öppet sinne! Peace.

. . .

i'm on the dark side of the road




. . .

a place to be


 

Mörka skogar är ett minne blott, sommaren är här! Om man bortser från jobb (som bland annat gör att man missar herr Dylan m.fl.) skulle ju allt vara helt perfekt just nu. Men riktigt dunderfint är det faktiskt ändå, så varför deppa.

 

Solen skiner ju.

 

. . .


sing of summer coming on




























Lite småtrevliga sommarfragment såhär på söndagskvällen. Kände att det kunde behövas efter all tystnad här.

. . .

relaxxxx




Göteborg må vara den bästa staden i Sverige men det är ändå något speciellt med att få komma hem.

Att inte sitta själv vid ett frukostbord, att ha någon att säga godnatt till och att alltid vara omgiven av folk man tycker om.

 

Det är hemma.

. . .


punctum




Efter att ha sträckläst boken Det Ljusa Rummet av Roland Barthes nästan 3 gånger är jag nog lite halvt skadad av knepiga latinska termer och filosofiska tankar kring fotografi, men samtidigt är jag också ganska så tagen.
Framförallt den sista delen av boken sätter ord på så otroligt många funderingar som jag själv har haft om fotografi, till exempel varför vissa fotografier helt enkelt känns mycket starkare än andra (som på ytan kan se nästan likadana ut).

Ta bilden ovan till exempel. Om jag sa att mannen på bilden var en äldre författare som hade vunnit Nobelpriset i litteratur samt skrivit hundratals fantastiska böcker, skulle man då säga att den erfarenheten och klokheten syntes i hans ögon?
Och om jag påstod att han var obotligt sjuk och endast hade ett år kvar att leva, skulle bilden bli känslomässigt djupare?

I boken letar författaren efter ett fotografi av sin döda mor som lyckas fånga hennes personlighet i en enda bild.
Han lyckas, men blir nästan galen av att inse att det bara är en platt bild och inget mer som han tittar på och känner igen.
Det är lite fascinerande att ett fotografi kan få en att känna så mycket, och att det är så personligt.
Många kommer antagligen kolla på denna bild utan att känna något över huvudtaget, själv kommer jag alltid läsa in det som jag vet ligger bakom detta foto på min pappa.
Han är varken dödssjuk eller en nobelpristagare, men han är klokare än hundratals böcker och den bästa farsan som finns.

Jag tycker det syns väldigt tydligt.


simple twist of fate

 


För några dagar sedan sålde jag min kamera. Min allra första och enda kamera. Det är med den jag har tagit mer eller
mindre alla bilder som jag har lagt upp här och som jag faktiskt känner mig nöjd med allt som oftast.
Den första bilden jag tog med den var på mina föräldrar hösten 2007 (ler fortfarande stort när jag ser den).
Den sista bilden jag tog ser ni här ovan. Det blev visst inget mer originellt än ett självporträtt i ett fönster (och den är både brusig och lite taskigt redigerad) men det var trots allt ett passande avslut tycker jag.

. . .

the best is yet to be




En smula opassande bild kanske (med tanke på vädret utanför) men det är vad jag gillar just nu.
Jag har dessutom aldrig varit särskilt duktig på att uttrycka mig så det går hand i hand med väder och känslor.
Snarare känns det som att mina gråa bilder kommer till då jag mår som bäst (vilket stämmer finfint just nu)
och att de i färg ofta kommer till då jag känner att det är just vad jag behöver då. Lite färg i tillvaron.

Nu vill jag bara ha ledigt, är verkligen redo för att bara ge fan i att vara tvångskreativ och känna tidspress.
Tid till att bara vara, utan några större krav på att prestera är precis vad jag behöver nu.
Men det dröjer en tag tills den tiden kommer, tyvärr. Risken finns att det kommer behövas lite färgbilder för
att jag ska klara av väntan men det må så vara. Det fina kommer och det är värt att vänta på.

Mhm där har vi dagens visdomsord. Lev väl.

. . .

upp till kamp!
























Det var röda fanor, Internationalen, skratt, solsken och vackra glada människor överallt.

En mycket fin första maj helt enkelt.

. . .

()




Hittade just en ganska exakt två månader gammal bild som visar upp vad jag hade i typväskan då.

Jag hade just läst klart Norwegian Wood, isolerade mig lite från det mesta, längtade till inflytten i lägenheten,
lagade bönbiffar, åkte pendeltåg och gick några väldigt trevliga promenader.

En bra tid, en parantes som omedvetet lär få en ganska stor betydelse för resten av berättelsen.

. . .

ett stycke bild och en morgonrapport






09.32. Solen lyser in och fönstrets persienner bildar randiga skuggor på väggen.
Fåglar kvittrar och tanten i huset bredvid sitter och solar ute på sin trappa.
Antingen 4:an eller 2:ans spårvagn rullade just förbi nere vid vägen.
Sitter vid bordet, tänker på sommaren och äter frukost bestående av gröt, nybakade baguetter och kaffe.
Lyssnar på Belle&Sebastian med Norah Jones och gungar med i musiken lite grann.

Livet är verkligen fint ibland.
. . .

något nytt (fast ändå inte)




Det är verkligen väldigt befriande att ha en blogg som inte kretsar kring mig och mitt lagom spännande liv.
En bild här och där, lite småklurig filosofisk text och annat trevligt duger gott och väl för att jag ska få ut något bra av SgtSalt.
Och av just den anledningen att det inte brukar handla om mig som person så fick jag just nu för mig att skriva ner
sådant som ganska få (och ibland till och med ingen) vet om mig.

Jag har en väldigt stor förkärlek till skatepunk/rock. Hellström i all ära, men Dinosaur Jr och Millencolin är nostalgi.

Jag är en obotlig tidsoptimist (här nickar minst två personer instämmande och suckar lite).

När jag fyllde 12 fick jag en fjärilsbok, och fortfarande kan jag namnen på alla svenska fjärilar (oslagbar grej att ha på sitt CV).

Jag kan lätt bli väldigt påverkad av personer jag ser upp till. Kanske lite för mycket ibland.

När jag gör en spellista lägger jag låtarna i ordningen de ska lyssnas på. Tar oftast ett par dagar innan jag får till det helt rätt.

Jag älskar att baka bröd. Och äta bröd. Och köpa saker till att baka bröd.

Det finns tre låtar som alltid får mig tänka på tre speciella händelser. Mardy Bum, Story Of The Impossible och Fast Car.

Nu ska jag ut och se solen som går ner tillsammans en trevlig hund och en lurvig vän (eller tvärtom kanske..).

Peace.

. . .

norway



it was over 'fore it started


















Insåg idag hur mycket som hänt utan att jag ens tänkt på det, så jävla många dagar som bara passerat och försvunnit.
Inte för att jag lär göra något åt det, men ändå. Det skulle säkert inte skada att ta vara på tiden lite mer.

(Bob Dylan till Peace&Love var för övrigt dagens stora nyhet. Fy fan så mäktigt!)

. . .

don't look back into the sun




Följer solen och reser mot öst.

. . .

the only one




Kollar på fina Lennon-klipp och blir sådär vemodig. Han var ju så jävla bra.

. . .

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0