gamla tankar, nya ord
Jag känner ibland att detta inte är min värld, inte mitt årtionde, inte min tid.
För en inte alltför lång tid sedan (alt. en evighet beroende på hur man ser det) var allt så annorlunda.
Annorlunda på ett sätt som jag skulle trivas bra mycket bättre med än det som är idag.
Det som var enkelt då, att ringa ett samtal, knacka på någons dörr eller skriva brev för hand är nu allt annat
än enkelt. Istället är sådant nu tidskrävande, komplicerat, svårt och jobbigt.
Vill vi verkligen att det ska vara så?
Jag svarar nej men känner mig ibland rätt ensam om det.
å vackertvackert!
jag håller med! det var faktikst bättre förr. vissa tror att de inte kan leva utan datorer och mobiltelefoner och allt sånt om de hade levt i ett tidigare årtionde. rätt dumma människor eftersom de där sakerna inte ens existerade. hm, det kändes som en dålig formulering men ja. du fattar nog! :)
lev som en gris dö som en hund. wuhu!
Jag håller med. Jag skulle hellre skriva ett brev än att sitta framför datorn... men jag gör det inte. Det är underligt.
tack för att du lyser upp min vardag.
& citatet var verkligen helt underbart!
Den bilden var så.. exakt på något sätt. om en bild nu kan vara det.
och jo. helst skulle jag vilja leva i en annan tid.
Fint som alltid Petter.
Men ja, jag håller med, för visst var det bättre förr. Igår hade min klass en vikarie som pratade om internet, hur det kom till och hur mycket som har förändrats sen det kom och så vidare..
Han frågade en klasskompis när hon senast skickade ett brev, hon kom inte ihåg svarade hon.
Sen frågade han om någon annan visste och jag svarade ja, i onsdags förra veckan till en vän som är för långt borta.
Handskrivna brev är tidskrävande, i alla fall för mig, jag vill inte att det bara ska vara ihopblandat tjafs ner skrivet på ett papper och sen skicka iväg det.
Handskrivna brev ska vara något personligt och något fint tycker jag.
Ja visst att skriva brev är tidskrävande, jag skrev ett själv för några dagar sen och det tog åtskilliga timmar att få ihop det på rätt sätt.
Men jag menade mest tidskrävande i den bemärkelsen då folk anser att det inte är värt den tid det trots allt tar att skriva ett handskrivet brev.
Jag anser att när ingen har "tid" till att lägga ner en stund eller två på att välja och skriva ord med omsorg och känsla har det gått för långt.
Då har för mycket av det som gör världen fin gått förlorat.
Ja, när man var liten, det var fint det. Ville man leka med någon sprang man bara och knackade på, helt utan förvarning! Och man vågade till och med knacka på hos någon man ville lära känna. Gud, det skulle jag aldrig våga göra idag. Sjukt vad saker och ting har förändrats!
åh jag svarar också nej!
jag önskar så att man hade mer tid till allt det där fina. allt det där som behövs för att ens liv ska vara sådär underbart, mysigt och härligt. som att få skriva små fina lappar, långa brev eller ringa och prata i timmar.
äsch, tack för att dina inlägg alltid gör mig varm i hjärtat!
ja men alltså, det är ju så fint att få brev i posten!
du är inte ensam, sannerligen inte!
Känns alltid lite bättre efter att ha läst dina texter och förundrats av dina bilder.
Nu är det ju så att jag inte skulle klara mig utan mobiler och datorer men brev är ju såklart också jätte trevligt. Trevligare faktiskt.
jag skulle gärna vilja andas om jag inte satt den där rackarns godisen i halsen. den ligger i bröstkorgen och trycker. uschuschusch.
Du fotograferar och sätter ord på ett fantastiskt sätt.
alltså, petter. så jäkla vackert & fint som vanligt!
Det ligger mycket sanning bakom det du säger.
Fint!
åh vad många gånger jag också har tänkt de tankarna! kände mig också väldigt ensam om att tänka så men nu ser jag att jag inte är det. det känns bra :) tänk om man kunde förflyttas tillbaka åtminstone några årtionden och få uppleva allt det där...
Karin: Det känns verkligen som att det var en så mycket socialare tid då för några årtionden tillbaka.
Socialare på riktigt så att säga. Då träffades man i det verkligen livet och diskuterade ansikte mot ansikte, inte via en tråkig bildskärm.
Men bra nu vet jag också att jag inte är ensam, det känns bra det med =)
(Insåg just det ironiska i att jag allt jag skriver här förs vidare till er som läser via just en tråkig bildskärm hah. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra antar jag. Och så måste man ju få drömma utan att det behöver vara 100% genomtänkt. Eller? Jo det måste man. Såklart.)
fin blogg :]
Jag svarar också nej.
jag känner precis likadant ibland men då blunder jag och tar djupa andetag och då blir telefonsamtalen och breven ganska fina...och när den där personen öppnar dörren ler man och då ler den andra oftast tillbaka...vi krånglat till det så mycket för oss själva vi människor
jag har pissvårt att släppat taget och andas. vafan gör man då?
Känner dej ju inte ens och jag har inget bra svar, tyvärr.
Men åh vilken fråga, önskar jag kunde svara nåt smart..
Fan vilken kommentar, sånt här kan jag ligga och tänka på i evigheter ju!
Hoppas du hittar på nåt hjälpande iaf.
